asomianna

För några månader sedan berättade en man en liten berättelse för mig som jag idag av någon anledning kom att tänka på och den är jättefin. Det var när denne mans syster skulle få sitt femte barn, en graviditet läkarna hade avrått henne ifrån eftersom hon hade haft svåra förlossningar innan. När det så var dags för detta barn att komma till världen var det också under mycket svåra förhållanden och det blev ett kritiskt kejsarsnitt för såväl mor som barn. Men lyckan var med dem, både mamman och den lilla flickan klarade sig fint och mådde bra. Brodern som varit mycket orolig sa då till henne: "Det var då välsigne!" och så blev flickans namn Signe. Visst är detta en fin historia?

Jag tror att många har ett namn klart för sig innan de får barn, jag till exempel vill att min framtida flicka ska heta Nelly eller Klara (beroende på personlighet) men när (om) hon väl kommer kanske det inte alls passar. Som en kompis som fick en pojke och det var helt klart att han skulle heta William men när han kom ut såg de på en gång att det inte var en William, det var en Emil. Jag inbillar mig att man känner sådant när det väl är dags. Det är dock lite roligt att kvinnor oftast har lättast för att hitta flicknamn och männen pojknamn.

Men svårast av allt är inte att hitta namnet - det är att hitta fadern!