asomianna

Dagarna innan min 31-årsdag bestämde jag mig för att börja åka längdskidor. Jag hade då inte gjort det sedan jag var 12/13 år och var minst sagt lite ringrostig, men efter några vurpor kom jag igång och tack vare den snörika vintern som var blev det många turer i spåren. Så när hösten 2011 kom såg jag fram emot vintern och sporrade mig själv med ett mål - att åka tjejvasan 2012. Riktigt så dum att jag ger mig på den vanliga vasan är jag inte, men detta lopp på tre mil kändes genomförbart. Jag övertalade min kusin att hänga på och en anmälningsavgift senare var allt klart, nu väntade vi bara på snön. Och vi väntade... och väntade...paniken började bubbla inom mig att inte hinna få några mil i benen innan loppet då jag i ärlighetens namn inte är direkt vältränad.

Men så kom snön äntligen och till dags datum har jag 33kilometer i benen. Däremot har det ännu inte blivit någon längre tur och jag bör åka en tur på minst 20km för att känna av hur loppet som är 30km kommer att gå. Igår hade jag alla förutsättningar, det var perfekt väder, jag var på gott humör och kände att det här blir en kanontur. Och det blev det, till 99% av den. Turen blev 7,5km, jag hade tänkt åka 10 men det hände något. Hela denna och förra veckan har jag harvat runt det upplysta 2,5km-spåret och tänkte att det kunde vara kul med lite variation så eftersom klockan bara var runt 4 och det inte var mörkt ännu begav jag mig ut i det icke upplysta 5km-spåret. Jag insåg bara inte att när det väl börjar mörkna så går det fort. FORT!! Det tog kanske 3km och sedan var det riktigt svårt att se spåret framför sig, lägg då till att glasögonen immar igen lite då och då. Så när spåret helt plötsligt försvann framför mig och en kurva uppenbarade sig i nerförsbacken hann jag helt enkelt inte med och innan jag inser vad som hänt ligger jag i snön efter en gigantisk smäll. Generad kollar jag mig omkring och försöker fort som fan komma på fötter igen, inte för att någon annan än grankottarna såg min vurpa, men man vet ju aldrig. Den sista biten blev sedan en pina och det avslutande varvet jag tänkt ta uteblev. Baxade mig in i bilen och försökte köra med hela tyngden på ena sidan av rumpan, det gick... sådär.

Idag är hela högra skinkan ett gigantiskt blåmärke och det gör till och med ont att sitta i soffan men som en irriterande hurtbulle vill jag säga - det är värt det! Det är lite som med träningsvärk, det gör liksom ont på ett bra sätt.