asomianna

Det konstiga är att jag har skrivit i hela mitt liv. Allt ifrån dagböcker och dikter till kåserier och noveller. Att skriva har varit mitt sätt att arbeta mig igenom saker, bra som dåliga. Jag har haft relationer där vi delvis kommunicerat via text, jag har haft känslor som aldrig riktigt besannats förrän jag formulerat dem med rätt ord. Borde det då inte vara så att en stund som denna, i nytt kontor, i nya kläder, i en ny situation, skulle sätta mina fingrar i brand? Borde jag inte mata ur mig ord för att försöka tackla och beskriva den känsla som finns inom mig?

Nä det verkar inte gå så bra med det! Jag fattar verkligen ingenting just nu...