Den gamla mamman

0kommentarer

Så, jag och sambon har nu varit på två av våra fem föräldrarutbildningstillfällen. Det är… med en blandad reaktion kan man säga. Bitvis är det ett gigantiskt befästande av heteronormativa könsstereotyper som nästan kan vara underhållande dumma och bitvis kan det ge frön till samtalsämnen som jag och sambon nog tänkt på var och en men nu får tillfälle att lyfta tillsammans. Ibland får man till och med tips om funderingar man inte kommit till än men som det faktiskt är en bra sak att tänka/prata igenom.

Men en sak är tydlig – vi är äldst. En annan kille är också 36 som sambon men jag är den enda mamman över 30 (och det var nästan så att man kände 23-åringen dra efter andan när jag kom ut som 34-åring). Jag ville bli en ung förälder, det var alltid min dröm, men det blev inte så. Jag har velat haft barn sedan jag var 23 år men pappan fanns liksom aldrig där. Nu gör han det och jag blir förälder som 34-åring istället. Inte speciellt gammal om man jämför med medelsnittet i städer, men lite äldre än vad jag hade tänkt mig. Samtidigt ser jag fördelar med det. Jag har ett lugn i mig själv som jag upplever att många av de yngre inte har. Jag fixerar mig inte lika mycket på vad andra säger åt mig utan förlitar mig på vad jag känner är rätt för mig, självklart med lite råd från barnmorskan och goda vänner, men någon besserwisser på åsiktsforum bryr jag mig inte om. Jag har lekt av mig och ser fram emot mina år som småbarnsförälder, även om jag förstår att det kommer att bli slitsamma… mycket mer än jag förmodligen kan föreställa mig.

En annan sak som lyste igenom åldersfrågan är vår omgivning. När några av de yngre pratade om den kommande föräldrarollen som en tid av uppoffring där de inte längre kommer att kunna dela sin tid med vänner och bekanta utan ”blir hemma” kunde jag och sambon nästan känna tvärtom. Nu blir vi en del igen. Sambon kliver inte ur killgänget som festar tillsammans, han kliver in i pappagruppen som har fotbollsträningar, barnvagnar och vattkoppor i sitt liv. Vi är inte bland de första i vår umgängeskrets att få familj, vi är bland de sista och detta är en stor skillnad mot för de andra i gruppen.

Missuppfatta mig inte, jag tycker inget negativt om de andra, jag tycker snarare att det är en väldigt trevlig grupp. Man behöver nog bara komma ihåg att en 23årig man och en 36årig man har liiiite olika prioriteringar i livet och så även vi kvinnor.

Men vet ni vad jag verkligen längtar till – om vi bortser från det uppenbara underbara med att få ett litet barn att älska – att få en röst. Ja, det är sant! Jag har i samhällets ögon varit myndig i 16 år men inte förrän nu, när jag själv blir förälder kommer jag och mina åsikter inte kunna sopas under mattan med argumentet: ”du har ju inga barn”. För det är såååå många gånger som det har slängts i mitt ansikte, att jag som inte har några barn heller inte får/kan ha en åsikt om saker och ting som en vuxen människa kan och får tycka saker om. Och vi snackar inte mat- och sovtider (för så dum är jag inte att jag lägger mig i ett område som jag verkligen inte vet något om) utan det har handlat om områden där vuxna människor faktiskt förtjänar att ha en åsikt, oavsett egna barn eller inte. Men, nu får jag en röst, nu när jag om 39 dagar (+/- ) ska får gå igenom detta fantastiska (hemska) så kan ingen avfärda mig med det argumentet igen. Moahahahaha!
Förälder, Föräldrarutbildning, Mamma,

Kommentera

Publiceras ej