asomianna

... på tre timmar när jag och sambon skulle ta en promenad igår. Första halvtimmen - 45 minuterna var jobbiga som vanligt eftesom mina ben värker. Men när det väl lagt sig är det skönt att gå och en riktig skogvägspromenad som denna var helt fantastisk. 13,78 kilometer blev det och tro mig, det kändes i låren efteråt.

 

Man vet aldrig vad man hittar i skogarna ute i Bölom

137 personer fick igår inträde i den a-kassa jag handlägger ärenden för. Det är nog banne mig mitt personliga rekord och jag är skapligt (underdrift) nöjd över det resultatet, framförallt efter att vi på en arbetsplatsträff för någon månad sedan kom fram till att man bör hinna med 50 sådana ärenden på en dag. Kan bara säga: Då har de inte räknat med Anna en bra dag!

20 kronor la jag i parkeringsautomaten vid sjukhuset idag, eftersom jag inte hade en aning om hur lång tid magnetröntgen skulle ta. Efter att jag så legat i den ljudliga bunkern och insåg när jag var klar att det gått mindre än en av de fyra timmars parkering jag betalt för, såg jag mig omkring när jag kom ut på parkeringen. Det kom en kvinna gående mot automaten och jag bad henne helt sonika vänta en liten stund, gick till min bil och hämtade min parkeringlapp och gav henne den. Så:

1 stycke okänd människa lite gladare än tidigare.

3 kilo har jag gått ner på en vecka

9,32 kilometers promenad blev det igår

Så ni ser, siffor är inte bara siffror, de kan vara skryt också!

Ja men det här är ju intressant. "Ta ansvar för dina egna affärer" menar alltså att mäklare är ett totalt onödigt ont som ingen människa kan ha någon nytta av och att man borde sälja sin bostad själv. Visst får man göra det tänker jag som faktiskt köpte min lägenhet av en man som inte hade anlitat mäklare, så visst kan det kan funka finfint. Men spelar det någon roll? Varför skulle just denna tjänst vara mindre värd än någon annan?

 

Kan det kanske vara så att många uppskattar den service det innebär att någon annonserar, visar bostaden för spekulanter och ordnar med bank och juridik kring en bostadsaffär? Kan det vara så att vissa säljare befinner sig på annan plats än själva säljesobjektet? Kan det vara så att alla inte känner sig bekväma i de regler som en bostadsrättsförening kan ställa på dig som säljare/köpare, eller de krav som banken kan komma med?

 

... att hålla sig för skratt. Ja jag skulle vilja säga att det till och med går förbaskat bra. Varav denna surhet må du då kanske tänka, och det ska jag säga dig, att glädje finnes... eller kanske... nån dag i framtiden kanske jag kan se tillbaka och tänka på något positivt med detta, som att jag slapp bona parketten eller så... men inte just nu.

I slutet på förra veckan ringde min mäklare och sa att det var kallt i lägenheten och att det skvalade i ett av elementen. Då de nyligen har utfört dräneringsarbete kring lägenhetshuset kan detta vara en anledning och jag sa att jag skulle åka dit och lufta elementen efter att ha pratat med ordförande i föreningen. Lyckligtvis hann jag inte göra detta på lördagen som det var tänkt utan for dit på söndagskvällen. Men elementet i fråga ville inte luftas, det ville efter att jag försökt öppna en ventil som inte rörde sig åt något håll, varken bjuda på luft eller vatten. Jag luftade ur de andra elementen och for sedan hem. Skickade ett meddelande till ordföranden på måndagsmorgonen och sa att det inte gick så bra och bad honom kolla upp det hela. Cirka en timme senare ringer han och berättar att det har bildats en vattenbassäng i mitt vardagsrum och att parkettgolvet leker flottbåtar. Det hade när han kom in i lägenheten sprutat vatten ur elementet, och kan då ha gjort det i uppe mot 12 timmar. Men jippi fucking jej!!  

 

Jag som hade för mig att jag inte ens hade ett konto i Swedbank. Men då måste jag genast logga in på denna sida och fixa det. För säkerhet skull är det nog bäst att jag anger både namn och personnummer. Det kanske är lika bra att även ange mitt kontonummer på den bank jag har i dagsläget, om det är några överföringar som ska ordnas eller så. För det borde vara dags snart att få den där utdelningen från den afrikanska studenten som behövde lite pengar för att kunna ta patent på sin uppfinning som skulle stoppa världssvälten. Det var minsann en trevlig en det, och förvånansvärt bra på svenska må jag säga. Stavade mitt namn lite fel bara, men det gör ju skatteverket också så det får man leva med.  

 

Ja just ja, det är nog lika bra att skriva in min personliga kod också, så att de kanske kan hjälpa mig att byta den till de fyra sista siffrorna i mitt personnummer, för det är ju så mycket lättare att komma ihåg då - för det äääääääääääääär ju så många koder till allt... (nu för tiden).

... dreams are made of this.

Det här är Peps! I 20+ år har det varit mitt absoluta favoritgodis.

Tänkte bara säga det.

Har fått min första följare på bloglovin supernice är väl rätt ord för det va!

 

Nä men det är sant, om du följer mer än en blogg så är det supersmidigt att gå via den sidan för då kan du bara lägga in alla du följer och på ett enkelt sätt få upp alla på ett och samma ställe.

 

Ja men det var väl dagens reklaminslag det!

 

Annars då?

Jag är kanske inte den som ska prata om shopping egentligen... eller föresten, man kanske ska vända på det, det kanske är det jag ska göra. Det har den senaste tiden blivit ganska mycket shopping, så pass till och med att jag och min shoppingbuddy har sagt att vi de närmaste månaderna bara ska köpa sådant vi "behöver". Vadav denna shoppinghysteri frågar du dig? Och den bittra och tråkiga sanningen är att både hon och jag den senaste tiden gått ifrån jobbet arga, bittra, ledsna, besvikna, förvånade... you name it.. och då löst våra känslor med shopping. Sunt? Nä förmodligen inte! Samhällsstimulerande? You bet!

 

Andra människor tar till alkohol säger jag bara.

 

Men vänta nu... detta var ju inte vad mitt inlägg skulle handla om. Det ska ju handla om bilden här nedan, tagit från en av alla de hundratals (ja kanske tusentals) köp- och säljsidorna på Facebook. Jag frågar mig, varför bemödar man sig med att fotografera, annonsera, smsa fram och tillbaka med en eventuell köpare/säljare, lägger tid och bensinpengar på något som detta? Barnkläder, aftonklänningar, hundburar, skridskor, studentlitteratur, ja det är många saker jag har full förståelse för och även själv kan tänka mig att bidra i varucirkulationen, men en nyckelring med en liten plastflaska (som förmodligen läcker, eller heter det läker, jag vet inte).

 

Ja det är väl sant det de säger, allt (och alla) går att köpa/sälja.

 

 

 

Som många av er vet flyttade jag och hårbollarna i somras ut till landet och det var då banne mig en av de bästa saker jag gjort. Det är helt underbart!

Parantes: Okej - några av er har påpekat att vi ibland tycks leva utan vare sig vatten, el eller värme men riktigt så illa är det inte. Jag kanske är lite bra på att överdriva ibland (sambon säger.. nä hävdar det). Men det finns utvecklingsområden... så kan man säga... och i fredags kunde jag för första gången sen jag klev in i huser för cirka ett år sedan, tända lyset i badrummet. Kändes förbannat bra! Slut parantes.

Hur som helst! Igår var jag och sambon och kollade på golv till sovrummet (och hallen uppe och hallen nere) och det var så jäkla nice, för att använda rätt ord. Inte bara för att vi för en gångs skull blev mest förtjusta i det som inte var dyrast utan för att vi föll för samma golv. Visst har vi lite olika åsikter om vissa detaljer men i det stora hela är vi väldigt överens om hur vi vill att det ska se ut och det är så skönt.

Å på tal om skönt - i den här härliga byn vi bor har man anordnat Skidbingo i helgen. Hur många har ett skidspår direkt utanför knuten (det grå huset i bakgrunden är vårt).

 

Först å främst - Zebralagen som infördes för några år sedan, att gångare har företräde vid övergångsställen, är inte bra. Borde inte de gående få möjlighet att gå över gatan? Jo men som det är nu så ser man dagligen människor som går rätt ut i vägen utan att ens kolla om det kommer trafik från något håll (vilket är det första man lär ett barn att göra i trafiken). För även om en gångare har företräde så måste man ibland se till den verkliga situationen. Det är inte alltid möjligt att stanna på en sekund med en bil som väger x antal gånger mer än människan och möjligen på halt väglag. Ja jag vet, man ska framföra sitt fordon i den hastighet så att man kan stanna den när det behövs... men nu talar vi inte om böckerna på körskolan/polisutbildningen, nu pratar vi om verkligheten. Som gångare måste man ha kontakt med bilisterna, så är det bara. (Och använd reflex för f-n!)

Med det sagt så kanske ni nu förstår att jag håller med skribenten av detta inlägg, men det som oroar mig är att den person som läser detta och borde ta till sig, borde tänka över sin egen roll i trafiken förmodligen inte gör det. Det den personen förmodligen fixerar sig på är att man har använt ordet dagisfröken. För det verkar ibland vara så att folk får bete sig hur de vill, men banne den som råkar benämna dem på fel sätt. 

 

Ryggen smärtar så att jag har svårt att göra vardagliga saker - läkaren ordinerar: sluta rök.

Mina ben värker så mycket när jag går att det efter fem minuters promenad känns som de ska sprängas - läkaren ordinerar: sluta rök.

Ett annat problem med mina ben är att det rycker och krampar i dem när jag ska sova och den enda lösningen på det brukar vara att sova på mage. Har haft problemet sedan 11-årsåldern men det har blivit värre det senaste halvåret - läkaren ordinerar: sluta rök och sluta dricka kaffe.

 

Jag vet att kravet på att sluta röka är stort och jag vet även att de fysiska vinningarna av att sluta är stora. Men likaväl som wiskey och eter inte botar allt tror jag inte heller att min kommande tid som icke-rökare kommer att göra mig sprudlande frisk i alla hänseenden och det borde heller inte läkaren göra. Att mina ben sitter ihop med min rygg kan jag fråga min 4-åriga systerson om så det känns allt annat än roligt att bli avfärdad som en dum hypokondrikter när man väl kämpar emot sina farhågor och faktiskt tar kontakt med, ja till och med tjatar sig till, en läkare.

 

En läkare som föresten fick svar om min icke kommande tid hos ortopeden för över en månad sedan men tydligen valde bort att informera mig om det.

 

 

Vad hade jag gjort annorlunda?
Vad hade jag kunnat göra annorlunda?
Vad är jag?

Vad är inte jag?
Går det att lösa?
Behöver det lösas?
Hjälp?
Hjälp!

Ikväll ska jag ha första visningen på lägenheten, den ska säljas nu. Det känns... dubbelt.

Å ena sidan är jag jätteglad, jag hoppas och tror att jag kanske till och med går med lite vinst (även om reavinstskatten äter upp en del) och tycker att allt ska bli spännande. Jag stormtrivs i huset med sambon och har inte den minsta lust att lämna det och flytta tillbaka in till stan. Det är till och med så att om vi en dag skulle gå skilda vägar skulle jag nog inte heller då återvända till stan utan köpa mig ett litet hus på landet. Landet is da shit säger jag bara!

 

Å andra sidan är jag nervös. Tänk om det blir en bökig budgivning där någon kanske backar ur, inte får sitt banklån eller nått annat strul. Tänk om M lessnar på mig om ett år och vill att jag flyttar, då står jag där utan bostad.

 

Man måste våga för att vinna säger de. Jag har det senaste året vunnit så mycket i det privata att jag snart inte törs hoppas på mer.

Jag hittade en bok på jobbet, jag lånade den lite. Titeln var ”Bikten – Bekännelser från helt vanliga människor” och innehöll en massa erkända sanningar från helt vanligt folk. Där de erkände sånt där som man inte får erkänna. På baksidan av boken kan man läsa: Det här är en bok med bekännelser. Helt vanliga svenskar, läkare, elektriker och busschaufförer, har biktat sig och nu får du ta del av deras synder och mörkaste hemligheter. Den här boken kommer att få dig att sätta kaffet i halsen och allvarligt undra hur det står till med dagens Sverige. Fast kanske viktigast av allt, den kommer att få dig att känna dig helt ”normal”.

Vad som är okej och inte tänker inte jag gå in på eftersom jag kan lova dig att mitt okej inte är detsamma som ditt. Men själva tanken finns ändå där, om ditt och mitt okej nu är olika, vem är det då som avgör vad som är okej? Varför har vi alla tankar och känslor inom oss som vi vet att vi har, men vi erkänner dem inte högt för vi vet att det liksom inte är okej. Och vart går gränsen?

Den här boken är ett underhållande tidsfördriv på toaletten (där jag fann den) ungefär som en dassbok med skämtsidor. Men så la jag märke till en sak, i början av boken finns en gradering av Helvetesnivå ett till fem.

Synd av den första graden (Åthutning av Sankte Per): Jag gillar att lukta på mina egna pruttar.
Synd av den andra graden (Två till tre nattvarder och du kan gå): Är utåt sett vegetarian, men äter hamburgare när ingen ser mig.
Synd av den tredje graden (Här har vi skärselden): Jag hällde sprit, ganska lite, typ en kork, i min flickväns kompis akvarium på en fest en gång. Alla fiskar dog. Jag har aldrig sagt något
Synd av den fjärde graden (Visst är det lite varmt här inne?): Min kompis vet inte om att jag är far till ett av ”hans” barn. Han misstänker inget och ger barnet en bra och trygg tillvaro.
Synd av den femte graden (Brinn i helvetet!): Jag tycker det är en skön stämning var gång det är en världskatastrof, exempelvis WTC-katastrofen. Jag njuter av allt jippo runt omkring och man har alltid nåt att prata om med vem som helst.

Ja, det är nu som sagt författaren och inte jag som satt dessa graderingar och dessa exempel är såklart bara några få. Det fanns fler ”guldkorn” men lite få du allt läsa själv. Tankarna har ju såklart börjat snurra inom mig. Vad är det jag tycker, tänker, gillar, ogillar osv som jag vet inte är okej? Åtminstone inte av ”massan”?

Det finns en person i min närhet som tror att jag gillar hen, men det gör jag inte… ssshhhyyyy!

De kommer, snabbare än jag tänkt mig, snabbare än jag var beredd på. De sprider sig. De strör ut känslor av ångest och av skräck. Jag vet att de en dag kommer att kännas trygga, vackra och respektingivande, men jag är inte där än, jag har inte styrkan att ta emot dem.

En och en, fler och fler, tillslut går det inte längre att se dem, eller att inte se dem. De fångar all vakenhet, de stjäl mitt yttre, mitt inre.

 

De vita hårstråna i min panna.