asomianna

Igår hade jag min första riktigt dåliga lektion på den nya skolan, en sån där lektion som man bara inte vill komma ihåg. Jag kan inte direkt säga varför det blev som det blev, jag hade haft två likadana lektioner tidigare under dagen som blev jättebra och så blev denna bara skit. Av någon anledning la sig stämningen redan från början att ingen skulle samarbeta med mig och de som försökte blev på nått sätt nerröstade. Från frustrationen steg tillslut ilskan och när det bara blev värre och värre blev det som det blev. Vid något tillfälle satt tom en elev och provocerade med ringsignaler eller va fan det nu var som lät. Jag vet att jag svär alldeles för mycket när jag är arg och det är något jag arbetar med, men ibland blir det bara så. För min egen del var det i alla fall lärorikt att jag höll mig på en mycket låg nivå, inget skrikande här inte, det kommer man ingenstans med. Ändå var det så illa att två elever tom blev ombedda att lämna klassrummet och jag är inte den som kör ut elever i första taget.

Jag vet att som man ropar får man svar och därför gäller det att försöka in i det längsta, men tillslut ger man upp. Det värsta är nog att jag inte var det minsta förberedd på detta, denna klass brukar vara trevliga och motiverade även om de är i surrigaste laget, men de har aldrig tidigare varit så nonchalant otrevliga som de var igår. Om någon av er skulle läsa detta, fine... jag står för vad jag skriver - igår var skit!

Sur och moloken gick jag hem med jordens huvudvärk, kände att någon kockningslust hade jag då inte för att stilla skriket i magen, så det fick bli China box på vägen hem. Hon bjöd mig på den sötsura såsen och när jag gick ut därifrån med hämtmaten i min hand hade solen kommit fram. Väl hemma blev det mat framför Simpsons och sedan somnade jag i soffan, vaknade tre timmar senare och insåg att nu jäklar hade jag en massa rättning att ta igen. Orken och viljan låg på en nollnivå, så det blev ett halvhjärtat arbete framför Simpsonsavsnitt och sedan "Dude, wheres my car", inte ens en bra film. Somnade omkramandes den stora kudden i min säng, som något slags substitut för någon att hålla om.

Idag är en ny dag!

Jag insåg idag att jag gjort en miss med en av mina klasser och borde ha lagt upp arbetet på ett helt annat sätt. Det har blivit mycket svårare för dem än vad som var nödvändigt. Jag måste helt enkelt arbeta efter ett motto som lyder: "Gör det inte lätt för mig, gör det lätt för dem". För ska jag vara duktig och verkligen underlätta deras arbete (vilket kommer att behövas om de efter detta ska behålla nån form av motivation) kommer jag verkligen få slita häcken av mig med den kursen. Så... Fan va jobbigt det bli nu då!

En annan jobbig sak - som lärare har man många tankar om genus och jämlikhet i klassrummet. Det kan vara allt ifrån en så kan tyckas enkel sak som elevers taltid till hur man själv bemöter och talar till eleverna. För att underlätta jämlikhetsarbetet i avseende taltid kan en enkel regel vara att varannan elev som talar (nu menar jag given talan i klassen, inte de som sitter och småsurrar) ska vara av vardera könet. Men detta är bara enkelt i teorin. Verkligheten ser helt annorlunda ut, verkligheten är den att jag har denna uppdelning:

grupp 1 22 killar - 6 tjejer
grupp 2 15 tjejer - 1 kille
grupp 3 11 killar - 6 tjejer
grupp 4 18 tjejer - 4 killar
grupp 5 19 tjejer - 4 killar

Hur lätt är det egentligen då att fördela taltid på ett bra och rättvist sätt? Mitt i allt detta ska man försöka se INDIVIDERNA också. Nä fy fan - nu har jag en otroligt stor rättningshög som väntar på mig, så det är väl bara att sätta fart. Nä men va säger du? Är det fredag eftermiddag? Det hade jag missat.

Jaha... idag fick jag veta att jag måste byta handledare till mitt examensarbete eftersom hon som jag har inte anser att mitt ämnesval - läsning - tillhör hennes område, som är svenska. Man kan inte tro att det är sant men så är det. Så nu måste jag tillbaka in i snurrhjulet som en förbannade hamster och leta efter en ny handledare och allt strul runt det. Så förmodligen kommer väl allt vara klart ungefär en vecka innan uppsatsen ska vara färdig och det blir ingen examen denna termin heller. Låter jag irriterad? Nej då, jag tycker faktiskt att jag håller inne rätt bra med vad jag egentligen tycker om detta lärosäte och dess byråkratiska struktur.

Jag vill ju komma igång nu, jag har en tanke som jag tror på, jag vill få det gjort. Jag har inga ambitioner just nu att skriva en höjdaruppsats som kommer att få hela paradigmer att ifrågasättas, jag vill bara bli klar. Varför ska det vara så förbannat svårt? För ett och ett halvt år sedan satt jag ca tre-fyra veckor innan en uppsats skulle vara klar och fick veta att mitt ämnesval inte godkändes. Är det då konstigt att jag nu vill veta att allt är okej innan jag kör igång? Nej, jag tycker inte det! Jag skrek jääääääääääääääävligt högt inom mig själv idag när handledaren återigen tog upp det ämnet och frågade om det var något för mig. Svalde, tog ett djupt andetag och sade att jag vill satsa på det jag nu har framför mig och att jag vill veta att det är okej innan jag börjar. Men... nu måste jag få tag på en ny handledare, något tips någon? Led mig till mitt mål!

Det fanns en tjej, vi kallar henne X, som en gång var en elev till mig. Något år senare kom en annan tjej, vi kallar henne y, som även hon var en elev till mig. Dessa två tjejer har på något sätt stannat kvar inom mig och lyckades bli de elever jag kommer mest ihåg. De är båda mycket lika, inte bara till utseendet utan även till personligheten. Kanske är det helt enkelt en typ av tjej som jag lätt kan relatera till, lätt kan få kontakt med och lätt uppskatta.

Nu sitter säkert nån gnällspik och retar upp sig och tänker att - man får inte ha favoriter som lärare - och det är helt sant, det får man inte. Men tro det eller ej, även lärare och elever är människor och människor trivs olika bra med varandra. Så även om jag som lärare aldrig får visa vad jag känner för eleverna så är det oundvikligt att tycka bättre/sämre om vissa.

I alla fall... dessa två tjejer är lite speciella på ett annat sätt också. X fanns i min elevstyrka under en tid då jag gick från singel till stadig, jag hade nyss träffat en ny man i mitt liv och var riktigt otroligt nykär. Sådär nykär så att man inte ens vandrar på de rosa molnen längre utan man har redan passerat dem på väg ut i den oändliga rymden. Lika oändlig som man inbillar sig att kärleken är. Tjej Y fanns i mitt liv när den kärleken försvann, tomheten tog över och jag steg in i singellivet igen. De varma känslorna hade ersatts av frustration, svek, sorg och ilska och detta även fast vi inte ens hade en fientlig avslutning på vårt förhållande.

Så nu alldeles nyligen träder X in i mitt liv igen, fortfarande som elev, men av den äldre sorten. Jag kunde minnas på vilket sätt jag uppskattade henne, jag kunde se hennes likheter med Y och jag kunde även ge mig själv tillåtelse att minnas hur underbart jag tyckte att kärleken en gång var. Jag mötte även Y för någon dag sedan, hon log och hälsade på mig. Den kärlek jag en gång hade må ha blåst iväg som löven på björkarna, men värme och glädje finns fortfarande inom mig.

Följande inlägg skiljer sig en del från vad jag normalt brukar skriva om, men grunden i denna blogg är att skriva om det jag tänker på, det som snurrar runt i mitt huvud och idag är detta vad som ligger närmast i tankarna.  

Idag hörde jag något på tv som jag först inte reagerade på men som sedan fick det att snurra till i huvudet. De pratade om att det kan vara genetiskt att vara sockersugen och att den genen på något sätt kan höra samman med fetmagenen. Det vill säga att vissa människor är mer sugen på godsaker än andra. Så säger reportern: "Det visste man väl redan" och forskaren svarade: "Ja men nu vet forskarna det också". Det var väl en helt sjukt sann kommentar. Det måste finnas massor av områden där den allmänna kunskapen om något redan är utbredd men de som ska veta inte har en aning.  

Måste säga att det som ligger närmast i tankeverksamheten just nu är lärarutbildningen. Jag ska inte gå in på någon djupare diskussion om detta utan bara förmedla till dem som inte redan vet det att jag, som många andra, är mycket kritisk till lärarutbildningen. Man kan säga att det man behöver allra mest i sin lärarutbildning men får minst av är just själva utbildningen till hantverket lärare, man får ingen metodikutbildning. Detta förväntas man få under de praktiktider som finns. Tyvärr är det väldigt svårt att kunna spåra upp en kunskap när man inte vet vad man letar efter och de handledare som finns inte alltid är utbildade till att ta hand om en lärarstudent. Man skulle kunna jämföra det med att utbilda sig till elektriker. Tänk dig då att elektronikeleverna inte får lära sig hur de ska koppla utan får prova sig fram, de kommer att få många stötar och det är precis det lärarstudenter får hela tiden. Men här drabbar det inte bara dem utan även de som ska kunna lita på att lärarna får denna utbildning ? eleverna. I min lärarutbildning ? som i alla andras ? har jag inte fått en enda dags föreläsning om hur man på bästa sätt strukturerar upp en lektion, vad man ska tänka på i upplägg och planeringar eller liknande kunskaper. Sådant som är allra viktigast för att undervisningen ska kunna fungera överhuvudtaget. Vi som utbildade oss till gymnasielärare höll på att bli tokig under utbildningen då det nästa hela tiden riktade sig mestadels till låg och mellanstadiet. Vi fick leka med papperskladd i en hel dag, spela rollspel och rulla runt i en gymnastiksal i en hel vecka, men när det sedan kom något som verkligen var relevant - betygsättning - då klämdes det in på en eftermiddag. Gissa sedan vilka som får skit för bristande kunskaper i betygsättning. Fatta frustrationen!  

Nu kanske många vill kontra med debatten om obehöriga lärare och att de är "minst lika bra". Det finns såklart massor av människor som är bra pedagoger även fast de inte har den utbildningen på papper, men varför ska det inte belönas och erkännas när människor lägger massor av tid och pengar på att lära sig ett yrke? Nä? det är en för dum debatt att tänka på nu. Inte kan väl vem som helst söka jobb som barnmorska bara för att de tycker om och kan mycket om barn? Nä, just det!  

En annan sak jag funderat på en hel del idag (nu återkommer vi till min vanliga bloggstil) är människors eventuella avsaknad av za za zu. För dem som vet vad jag menar - funkar det utan?

Idag fick jag ett nytt jobb =) Ska återigen få undervisa ett av mina favoritämnen - psykologi - på gymnasiet. Det ska bli otroligt roligt och nu hoppas jag bara att det ska gå att fläta ihop de tre skolorna på bästa sätt. Tre? Ja, en tjänst på gymnasiet, en mindre på ett högstadie och på det mina egna studier vid universitetet som ska bli klar i höst. Har nu sju veckors semester framför mig att hinna plugga undan så mycket jag bara kan. Hoppas att jag ska lyckas finna den där motivationen och kämpargläden som tyvärr lyst en hel del med sin frånvaro den sista tiden när det gäller mina egna studier. Det är helt underbart att ha ledig och betald tid framför sig, det får en nästan (bara nästan) att glömma vilket hundår man gått igenom för att arbeta in denna tid.

Det här inlägget har inte alls den sarkasm och verklighetsanalyserande prägel som många av mina andra inlägg har så därför kanske det passar sig att bryta mot normen helt och lägga in en vits.

"En kvinna satt i baren och spanade in en man. Efter ett tag kom mannen fram till kvinnan och sa: Jag gör vad som helst - spelar ingen roll hur snuskigt det är - för 100:- om du bara kan formulera det med tre ord. Kvinnan tänkte länge och lutade sig sedan fram emot mannen, såg honom djupt i ögonen och la en hundralapp och sin adress i mannens ficka. Sedan viskade hon med mjuk röst...

... - städa min lägenhet"

... för skratt just nu! Kan väl inte säga att det är de lyckligaste dagar i mitt liv direkt. Iof pratade jag med en helmysig kille igår som överdröste mig med vackra komplimanger så det fick väl upp leendet en aning, men annars. Får traska in på arbetsförmedlingen på måndag och säga hej till dem, det är kanske inte det gladaste ögonblicket i en 27-årings liv. Har sökt en del gymnasielärartjänster till hösten som jag hoppas på annars kommer det att bli plugg igen. Det har jag i och för sig inget emot, tycker om att plugga, men jag har däremot inte det minsta lust att återgå till csn. Jaha... hur ska man lösa det här då?

Nä, nu ska jag ta mig igenom den sista dagen med så mycket ork jag bara kan. Ni ska tro att jag planerade out-fiten noga imorse. Ska man gå ut ska man göra det med stil!!!

Det finns vissa tillfällen på året man inte riktigt får uppleva på samma sätt när man är vuxen och inte har egna barn, som lucia, påsklov eller skolavslutningen. Men som lärare får man möjligheten att uppleva dessa, som idag då hade jag min första riktiga skolavslutning som lärare. Det var helt underbart och jag sitter nu här med ett varmt leende som går genom hela kroppen.

Första är det avtackning med niorna, man fikar och lyssnar på rektorns tal. Sedan tackar man av alla niorna, de flesta känner man inte så de tar man i hand och önskar lycka till. En del kan det kännas som att man träffar för första gången så då känns det nästan mer rätt att säga hej. Men så kommer de nior som man fått möjligheten att lära känna och tycka om under ett år och som är lite mer speciella och det kändes så skönt att få krama om dem, se dem riktigt i ögonen och verkligen lyckoönska dem. Minnas hur det kändes att gå ut nian och för en kort stund falla tillbaka i en varm känsla av nostalgi.

Sedan var det dags att träffa sin egen klass. Dela ut lite priser och krama om (de som vill såklart) och önska de en glad sommar. Jag vet ännu inte om jag kommer att få vara med dem till hösten men jag hoppas på det. Fatta den enorma glädjen som spreds i kroppen när en av de urgulliga tjejerna kommer fram och ger mig en bukett liljekonvaljer. Jag minns att när jag själv gick ur första klass gav jag min fröken en bukett liljekonvaljer och nu fick jag min första egna. Samma glädje som när de söta småkillarna kramade om en när de fick välja mellan hand eller kram. Sedan fick jag en väldigt vacker orkidé av föräldrarna och det kändes också väldigt fint. Som en riktig lärare. Ja att vara lärare är tufft på många sätt men ibland kan man verkligen känna sig privilegad

Sån dag det va, ej värre tänkas kan, men fredan är nu... Äh va fan, jag orkar inte hålla på å rimma å komma i takt. Jag är helt slut i huvudet! Vilken jävla dag!!! Började med att försova mig och sen, när man känner att det kan fan inte bli sämre, kom jag ihåg att idag var ju en sån där dag då jag borde ha tagit med mig mat hemifrån eftersom skolans currysoppa inte är nått för mig. Inte ett curry-fan. Men nu är det lyckligtvis så att jag har en underbar kollega som drog med mig hem till henne och värmde upp en härlig saffranssoppa istället - mi lajki =)

Hm... min moodring har en nervös grönfärg just nu, lär bero på att jag är fortfarande lite spänd efter ett betygsnack, tycker det är svårt, det är så omöjligt att säga rätt sak. Samtidigt vill jag inte lova något jag sedan inte kan hålla. Råkade göra den missen en gång och det blir verkligen inte bra då. Men det är inte lätt att sätta betyg ska jag säga alla gnällspikar som tror man sitter med en tärning. Fan man kanske borde skaffa sig en tärning!!!

Det har hänt en massa underbart i mitt liv den senaste veckan, ja eller en massa var väl att ta i, men det som har hänt väger upp till en massa. Men det tar vi en annan gång. Inte ge hela handen här inte!!!

Okej, detta kan tyckas verka en aningen förvirrande, men tro mig det finns en baktanke. Den kanske inte självklara men ack så intelligenta gemensamma nämnaren är: Choklad =) Så här hänger det ihop...

Idag har jag suttit från 8:30 till 16:15 med nationella prov i svenska och lyssnat och lyssnat på mina kära niondeklassares mer eller mindre lyckade försök att analysera en auditivt emottagen text. Vissa var verkligen en överraskning, de var riktiga stjärnor. Det var en enorm känsla att kunna glädja en kille som annars har så mycket IG att han inte bara var godkänd idag, han var det med råge (fick tom VG). Det här var liksom hans grej!!

Inte lika kul då när det kommer in ett slött pucko och inte ens försöker, bara rycker på axlarna å säger: "Ja vet inte!" Varför gör man så? Varför är man så lat att man inte ens bryr sig? Ja jag vet, det är inte lätt att vara tonåring och jag skulle inte vilja byta med dem för allt i världen. Visst gnäller jag ibland över det faktum att jag närmar mig 30 med stormsteg, men jag är ändå överlycklig att tonårstiden är slut och jag har fått lyckan att bli vuxen. 

Ska nu ha vårens första utvecklingssamtal och jag kan väl minst sagt säga att det inte var världens mest lyckade tajming att ta det just idag, efter den här dagen. Men men då är en gjord sen och efter det har jag "bara" 13 eller 14 stycken kvar. Den lilla middagen var en sån där energibar med hasselnötter och choklad.

Ha!!! Där ser ni, choklad i massor. Middagen, puckon som i drickbar pucko och så stjärngossarna. Ja men på julen äter man ju en massa choklad. Jag har hört så många flummiga och tilltrasslade argument om allt möjligt idag att jag nu smått börjar misstänka att det har smittat av sig. Fast å andra sidan, jag är väl inte värre än vanligt ; )

Denna skola jag arbetar på är stor, både till antalet elever och i husets kvadratmeters bemärkelse. Det är därför extra speciellt de tillfällen man får uppleva dess tystnad - tro mig, det är inte alltför ofta. Eftersom jag åker bort imorgon har jag spenderat första dagen på sportlovet sittandes vid mitt pyttelilla krypin för att planera resten av vårterminen. Jag har fyra olika klasser att planera för, i fyra olika årsgrupper, så jag har det jag gör om man säger så. Men när det bara är jag här, nästan, så får jag så otroligt mycket gjort att det knappt ens känns som att det skulle vara jobbigt med jobb. Man brukar skämta ibland och säga att den bästa skolan vore den utan eleverna. Inte för att det skulle hålla i längden, men ibland är det bra skönt. Jag skulle nog vilja ha en fyrdagarsvecka, där man fick den femte dagen till att jobba ikapp, rätta ikapp och hinna med allt det man inte hinner med annars, så att jag slipper sitta med allt på söndagarna. Tog man bara bort alla fotbollsturneringar, handbolls-dm och andra jippo-dagar så vore det ingen omöjlighet att hinna med allt ändå, rent undervisningsmässigt.

Veckan efter lovet kör vi igång med utvecklingssamtalen. Så ni som känner mig och har lust att ses - boka in en tid annars är det kört!!!